Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En målares vanskligheter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När aftonsolen drunknade bak Klampenborgs
bokar, satte vi oss tillrätta på verandan af
„Bellevue“, tätt vid stranden. Vi voro hela skocken unga
målare med Johanne och en annan modell som
damer. Jag hade den tiden en oskyldig böjelse för
entusiasm, och jag lät min finsk-svenska flöda för
Sundets skönhet, kvällens skymmande skuggor,
vännernas trofasta handslag och — Johanne. Det fans
endast en, som tog mina ord på allvar, — det var
hon.
Hon följde mig in mellan parkens tjocka
stammar, där stickmörkret hängde under de lummiga
kronorna, medan det var halfljust utanför. När
Johanne och jag kommo igen från vår tur, sprungo
kvickheterna lös öfver oss. Särdeles när man i
skenet från lamporna inne i restaurationen blef varse
att Johanne hade gråtit. Jag tog mitt parti och log
med de andra, men Johanne satt tyst och hörde på.
Hon gjorde en otålig rörelse, när det ingen ände
ville bli på lustigheten; — hon var bortskämd med
att få gifva fritt lopp åt sitt lynne bland sina målare.
Det blixtrade dunkelt i hennes ögon, medan hon
slog handen bekräftande i bordet:
— Nu skall ni höra: jag vill säga er att det är
rakt ingenting att göra skoj öfver — rakt
ingenting! Ni är en hop apor allesammans! Inte så myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
