Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En målares vanskligheter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några röda segel kastade tillbaka aftonrodnaden
långt ute på sundet.
Vi talade måleri.
Johanne lät oss prata och böjde sig öfver
balustraden för att bättre se de grönklara dyningarna
smyga sig uppåt den hvita sanden. Liksom om hon
varit rädd för att falla, smög hon sin hand om min
arm, och den blef sedan kvar där, halft likgiltig,
halft retande. Jag kände den utstråla sin värme
tils den slutligen brände mig; hon själf stirrade bort
öfver det mörka Sundets vatten, utan en min i sitt
lilla ansikte.
— Ska vi gå in och supera, föreslog någon.
När de andra reste sig blef jag sittande. Och
när de gått in, lutade jag mig upp emot Johanne
och vi inbillade hvarandra en otrolig mängd stora,
stora dumheter.
Den följande morgonen kl. half 9 stod jag på
bangården med pick och pack och fyra af målarna,
som orkat upp tidigt nog för att följa mig.
— Johanne? frågade de med ögonen.
— Vet inte, svarade jag med hufvudet.
Men när signalklockan ljöd och jag gick ut på
perrongen, fans Johanne der förut, morgonrosig och
söt. Och hade inte den tjufungen en hel bukett
friska blommor, dem hon absolut ville tvinga på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
