Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En målares vanskligheter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trots den tidiga timmen var det fullt på tåget.
Det var söndag och vår, och Köpenhamn for ut
till „Skogen“. Innan vi kommo i gång, fingo vi
ännu två nya passagerare till i kupén. De satte sig
midt emot mig, men jag spelade likgiltig och
bevärdigade dem inte med en blick.
Då kände jag att damen midt emot fixerade
mig och nästan omedvetet lyfte jag långsamt min
blick, tils den mera och mera förvånad halkade rakt
in i två stora, svarta pupiller, i hvilka den mången
gång fordom, för länge sedan, fördjupat sig med
den förälskades hela lust.
Johanne Larsen hade strax känt igen mig. Hon
satt alldeles stilla, utan en rörelse, och jag fann mig
lugnad. Kanhända var det hennes man, som satt
bredvid henne, och att hon inte ville låta något
märka för hans skull. Lokomotivet hvisslade, och
så bar det i väg.
Det var litet af en djurtämjare i mig under de
närmaste minuterna. Johanne var tigrinnan. Och
jag triumferade; — djuret rörde sig inte. Min kalla
härskarblick släpte henne ej en sekund, ty min
hustru skulle omöjligt stå ut med denna sista stöt.
Hon hade i går lidit så mycket bara af Johannes
namn; — hvad skulle det inte bli vid ett personligt
sammanträffande? Jag tänkte bort till henne vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
