Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Marie! ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försmådde honom. Du ville att min stolta visshet,
som gjorde mig handlingskraftig och kall, skulle
genomtränga hela min varelse och bära upp mig. Det
var som hade du i den sett din egen kraft
genomströmma mig, och din blick grumlades, ditt tonfall
blef tvunget, om jag lät min ömhet ett ögonblick
skymta igenom. Jag genomskådade dig icke, och
jag lärde mig att låta det ske altmera sällan, ty du
ville det så. Du stälde ju det upp som ett vilkor
för vår fortsatta sammanvaro, men jag förstod det
icke då som nu, att du, du vakna och raska väsen,
började frukta just denna min svaghet såsom du i
tysthet redan älskade den.
Då kom det en kväll, en kväll inne i ett
hvardagsrum, med alldagliga omgifningar och
intetsägande meningsutbyte, som dock blef mig skönare
än en alputsikt öfver Sachsiska Schweiz, mera
harmonisk än vågornas musik i Hebridernas
basaltgrottor och luftigare än vårhimmeln öfver
Normandiets äppelblom. Det var den kvällen du förrådde
mig att ditt vakna väsen äfven hade strängar, som
kunde dallra vekt, längtan som kunde tråna, och
ömhet som visste att förbarma sig.
Du förrådde det en lycklig, obevakad sekund,
genom ett minspel, finare än att vänskapen förmått
märka det, men tydligt för mig, genom en rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
