Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deles olik liemannen, med timglaset nära
utrunnet i sin ena band. Han har ej ett
spar af dödskallens illvilligt fula grin på
sitt tankfulla imperatorsansikte, där hellre
ett drag af oändligt medlidande lyser
fram, påminnande om den korsfäste
Kristus. Döden har icke en blick, än mindre
ett gillande öfver för hans lilla stolthet
nyss, utan ser bort öfver det vida
landskapet framför sig, och uttrycket af
oändligt medlidande blir allt djupare, varmare,
outgrundligare. Då säger den lefvande
barnsligt:
»Du är ju alls icke förskräcklig, död!»
o
»Ajo,» svarar döden, med en glimt
midt emellan gäck och allvar.
»Men icke för mig!»
»Kanske icke. Jag skrämmer helst
onda samveten, barn och tjänstefolk, icke
män som jag1 delat läger med under flera
år. Och människorna äro själf va mig
behjälpliga i att skrämma sig. Jag är en
förkättrad buse, som småsinnet förlöjligat
till ett benrangel för att kunna fatta och
respektera mig. Min förste tjänsteande
Kristus har man gjort till Gud för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
