Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kan han det däremot icke — ja, då
skall han aldrig återvända hem och aldrig
vidare bli något stöd för dem. Då kan
han gå och lägga sig i sin eksäng med
utsikten uppåt San Salvatore och vänta
på sin frälsare döden, såsom han ännu i
går var besluten att göra. Alltså: det
är hans plikt att med alla krafter hugga
tag i lifvet igen, efter det själfmant
kommer och erbjuder sin retelse åt honom.
Hvarför vände väl döden annars hans
timglas med löftet att lifvet ännu skulle
gifva honom mycket?
Ja, — döden och det vända timglaset!
Klerckens tankar bli envist hängande
vid fantasien, han haft i går. Men var
det då bara en fantasi? Den var så tydlig
som om han upplefvat alltsammans. Han
kommer ihåg hvarje drag i dödens
ansikte, ser uttrycket af oändligt medlidande
däri och hör hans röst, när han vände
timglaset: Nu rann ditt sista sandkorn
ur! Och sedan: Du har förödmjukat dig
inför mig, därför har jag vändt om ditt
timglas. Hvarje sandkorn i ditt förflutna
lif skall rinna igen som ett luttrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
