Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på afstånd, och hans tankar syssla ifrigt
med hvad det sista stinget och den lilla
smärtan kunna ha att betyda. Plötsligt
far han upp och ropar:
»Ni har gifvit mig motgift! Hvarför
har ni gifvit mig motgift? Jag vill dö,
och jag skall dö snart i alla fall! Hvarför
inte unna mig det? Hvarför plåga
mig längre? Hvarför... hvarför...?»
Läkaren lyckas icke lugna honom,
hans tonfall är djupt och skriande
olyckligt, hans ögon stirra ordlösa böner,
stumma förebråelser utan tal, tills
morfinen börjar verka och han faller tungt
tillbaka mot kuddarna. Då förändrar
hans ansikte uttryck med ens, det kommer
en öfversinnlig lycka och frid i det,
och han mumlar halfhögt alla sina
hemliga tankar, af hvilka svågern endast kan
uppfatta och förstå enstaka ord.
När Klercken känner sig styfna och
dödens lamhet ofelbart och oåterkalleligt
sprider sig uppåt hjärnan och tungan,
samlar han sin sista viljekraft och säger
till svågern:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
