Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för min hustrus och mina barns liv, och då fick
konstnären vika för familjeförsörjaren. Och jag ryste vid
tanken på den dag, då arbetet skulle komma ut i
tryck. Jag ryste för människornas omdöme och för
tidningarnas. Ty jag var ju hemfallen åt konstnärens
hårda öde, att vara en person, på vilken alla ha
fordringar, dem han aldrig själv underskrivit, men som
likafullt äga giltighet. Jag hade varit en av de lovande,
oaktat jag aldrig i livet avgivit något annat löfte än
det nödtvungna till min hustru att älska henne i nöd
och lust. Löften äro min fasa. Livet är skaparens
största ironi.
Jag blev mjuk under inflytelsen av min egen
inbillning, icke seg utan mjuk. Jag sjönk ihop inom
mig, kände mig som en straffad skolpojke och föll ända
därhän, att jag bad, bad om att bli antagen till
tjänsten, som skulle förnedra mig. Samtidigt svek jag min
stora princip om löften, och jag lovade att aldrig låta
mitt chefskap sitta illa emellan.
Så fick jag tjänsten.
Sedan dess är mitt liv enstöringens — den
landsförvistes liv mitt i sin egen hemstad. Jag hade drömt
om en annan ärofullare förvisning, ett martyrskap för
konsten och idéerna, därvid känslan att lida för en
rättvis sak skulle giva mig stolthet och styrka att
hålla ut. Ödet ville annorlunda, och det gjorde mig
till sin narr.
Jag går nu å ämbetets vägnar granskande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>