Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minuters häftiga språngattacker och ifrigt
skällande genom att afstå från all vidare krigföring
och lägga sig till ro i en rundel på marken.
Och då var han ej mer att förmå till nya strider
mot katten den dagen.
Bättre lyckades det då med kalfvarna och
fåren, men det var ett så farligt sätt att föra
krig, så lille Karl bara vågade anlita det som ett
sällsynt helgdags- och undantagsnöje. Det hade
händt att en kalf blifvit illa biten och att ett får
brutit benet under ett sådant krig, och hade icke
Caro hållit en så obrottslig tystnad, så skulle lille
Karl fått erfara bittra saker. Men just för Caros
vänfasta sätt att hålla tand för tunga och tiga
med hela saken, blef han utnämnd till lille Karls
främste förtrogne. Man hyste visst misstankar
om att Caro var fårbitare, men då en sådan
massaker ej skedde oftare, fick han intet straff. Skulle
han kommit fast och fått smörj, är det troligt att
lille Karl af kamratanda och vänfasthet bekänt
hela sammanhanget och att det var han själf som
hade högsta anförarens ansvar för attacken.
I alla fall inträffade det någon gång en söndag,
när gårdsfolket var gånget till kyrkan och faran
för upptäckt således var mindre, att lille Karl
smög sig med Caro till betesängen, där kalfvarna
betade och dansade, och lät kriget gå löst. I
själfva verket svarade risken, som lille Karl löpte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
