Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kittlade i halsen och gjorde en snar till tårar, bet
man i sitt äpple, och den sista plundringen af
granen förde med sig en bitter bismak af att det nu
var förbi. Ty dagen därpå skulle granen
obevekligen vräkas ut på sophögen. Där, ett stycke till
vänster om kökstrappan, låg den sedan i sin
förnedring långt fram på vårvintern, bäddad bland
potatisskal och afskräden, med grått slaskvatten
fastisadt i barr och grenar, skabbig, degraderad,
förfallen, låtande en silfverpappersremsa här och
hvar skria emot eländet.
Lille Karl tog på sina skidfärder gärna vägen
där förbi, när han gick ut. Bilden af glansens
förfall lockade honom hemlighetsfullt och
sorgmodigt, och han bar med sig från sophögen ett oklart,
nästan hemskt intryck af tidens förfärliga framfart,
långt bort till jämna ängssluttningar och branta
bergsklackar, där ändtligen den friska farten utför
blåste bort alla djupsinniga betraktelser.
Ja — julgranen stod och fällde barr på lakanet
under sig emellan jul och nyår. Här och där
hängde kvar ett äpple, en konfekt, en russinstrut
eller ett halfutbrunnet ljus; snasket merändels högre
uppåt toppen, där det var mera oåtkomligt. Pappa
tyckte alltid om att granen ej plundrades helt och
hållet själfva julkvällen, utan att den fick behålla
en del af härligheten julveckan igenom, tills
påökningen skedde vid nyår, och nya ljus sattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
