Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Fy — Kastor! Skäms du inte att skälla
på eget folk!» hör lille Karl informatorns röst.
Hans stör blir liggande i drifvan. Han lyckas
denna gång komma lättare öfver diket, och
helhvit som en snögubbe kilar han den återstående
korta vägen hem. På gården ser han en
främmande kursläde, och i köket får han veta att
forstmästaren gästar dem öfkver natten.
»Har han hundar med sig?-
»Ja, det har han. Två stycken! Han var
nyss ute i köket och bad oss ge dem mat.»
Lille Karls kamp med vargarna blek känd
genom infkormatorn, som han oförsiktigt invigt i
sin hemlighet. Tillika blef den afslutningen på det
trettio-åriga kriget. Gustaf Adolfs hjälteande fick
ro, Tilly, Pappenheim och Wallenstein också.
Men med granngårdspojkarna lefde han likafullt
på krigsfot ända till påsken. Kastor gick och
haltade smått på vänstra bakbenet några dagar efter
varganfallet. Lille Karl gaf honom i smyg
allehanda läckerbitar från matbordet till tröst och
tack.
Hvarannan natt hela vintern igenom drömde
han att han var »Stjärnöga», låg i drifvan och
lät sig pånosas af vargarna, samt räddade sig
hvarje gång genom att dofta oskuld och tindra
med ögonen.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
