Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närmare iskanten igen, och Mattis rop och
betsel-ryckningar voro förgäfves. Det stackars djuret
insåg sin förtviflade belägenhet fullt så väl som Karl
och Matti. I den halfljusa natten kunde Karl mycket
väl uppfatta hästens hjälplösa blick, som också
upptäckte honom ett stycke ifrån och tycktes
förebrå honom att han stod där utan att göra något
till räddningen. Hästens stora, rörliga mulvingar
talade ett starkare ängslans språk än någon
mäu-niskomimik, och Karl skyndade till för att föreslå
Matti någon dumhet. Men antingen nu Matti
hade mindre sinne för djurens språk än Karl, eller
att han tyckte att hästkurer borde användas för
hästar, alltnog han sökte fram sin piska, hojtade
ett par hjärtlösa tag, tog hästen igen i betslet och
gaf honom en svidande och hård pisksläng. Det
förtviflade djuret formligen stegrade sig i vaken,
gjorde en sista, stor kraftansträngning och reste
sig med mera än halfva sin svarta kropp upp på
iskanten.
— »Se så, ja! Upp med dig, ditt förbannade
kräk!», skrek Matti.
Det förbannade kräket högg framhofvarnas
järnskor i isen och drog sig långsamt upp.
— »Se så, ja! Det går ju!» uppmuntrade
Matti.
Då gaf isen till ett klagande ljud, bågnade
långsamt under hästens hofvar och gaf vika för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
