Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mariner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emot Östersjön, långt ute på Hangöudd. Dag efter
dag följde jag hafvet i dess minsta skiftningar; jag
såg det andas spegelblankt i långa dyningar,
bedrägligt lugnt, listigt, gömmande som på en hemlighet;
jag såg det välta fram becksvart med ilskna
skumkammar under snöbyns täta vägg, och jag såg det
dåsigt och grått, fattigt och trött domna i enformiga
böljor mot stranden under höstregnets aldrig sinande
smådugg. Jag hade kunnat skrifva en kritik öfver
det, — en kritik utan tadel.
I stället för fantasterier gjorde jag mig bekant
med det, och jag fann hos det en själ, som jag kunde
sympatisera med. Det var opålitligt, känslolöst,
våldsamt och imponerande. Jag gaf mig aldrig åt min
sympati, som man gifver sig åt t. ex. en kärlek, jag
hade mitt nöje af att studera det, balansera med det,
beherska det. Och jag behöll öfvertaget, ty jag gaf
mig icke helt i dess våld, jag fruktade det, jag
respekterade det, jag beundrade det.
Hvarje gång jag sedermera ute i lifvet möter en
blick, som intresserar mig, känner jag där igen
något af min vän och aktör hafvet. Det fins i en
sådan blick samma bedrägliga lugn, som gömmer
en hemlighet, samma dunkla djup, samma
spegelblanka välbefinnande, som krusas af första vindfläkt
och får lif, samma dåsiga trötta slöhet, som nästa
ögonblick kan lämna rum för solglans eller
grön-fradgande ilska. Det fins litet af hafvet hos alla
människor, — hos alla intressanta människor
åtminstone.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
