Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På understol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de gamla och fick några långsamma, allmängiltiga
svar. Hans fästmö såg upp och lyssnade skrattande
till karlens upplandsfinska, hvaraf hon knappast
förstod hälften. Barnet, som hållits bundet i
stads-kvalmet hade icke förkväfts där. Karl Almroth såg
nästan brydd en alt själfsvåldigare uppsluppen liten
flicksnärta frammanas af landtluften ju längre den
fick invärka. Han var förtjust i hennes glädtighet,
men när den slog öfver till själfsvåld blef han alltid
generad, ty han kunde omöjligt vara själfsvåldig
själf, och hans försök att skratta åt henne blefvo
tvungna. Han log så deltagande som möjligt åt
hennes barnsligheter, men satt innerst otålig och
väntade att de skulle gå öfver. När de icke lofvade
göra det i brådkastet, framkastade han ett
allvarsamt spörsmål:
— Är du als inte orolig för den första
bekantskapen med de gamla?
— Inte det ringaste, svarade hon med ett skratt
och en kastning på hufvudet. — Skulle det vara
något att oroa sig för? Det är ju dina föräldrar.
— Ja, ja, — men . . .
— Hvad då?
— Om de inte riktigt skulle .. .
— Om de inte riktigt skulle... hvad då?
frågade hon ifrigt.
— Om de inte riktigt skulle tycka om dig i
början . ..!
Han fick bara ett förvånadt, spörjande ögonkast
till svar. Ett ögonkast som gick öfver i en stel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
