Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot hemmet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till vid dot ovana ljudet, men då det kom igen alt
oftare, vande den sig snart vid det. Matti och
jag delgåfvo icke hvarandra våra känslor, men jag
tror att de långa, klagande och klirrande ljuden,
som likt blixtar löpte framkör oss, där vi åkte fram,
väckte ett visst hemskt eko i våra samveten, hvilka
icke voro fullt så oantastliga som hästens. Jag
såg nog att Matti i början for upp, när isen altför
starkt våndades under oss, och fast jag själf gjorde
likaså, försäkrade vi hvarandra ömsesidigt i de
förnuftigaste och tryggaste tonfall, att när isen brakade
på detta vis, var det endast ett tecken på att den
var stark. Det var bara kölden, som drog den
tillsammans, förstås, och gjorde den ännu starkare!
Det hade följt den stjärnklaraste
midvinternatt på den vackra dagen. Redan tidigare, i
solnedgången, hade jag med värklig och djup
stolthet lagt märke till en smula rimfrost på min
öfverläpp, där fjunen annars sutto ljusa och omärkliga.
Jag sköt fram läpparna och betraktade med
förtjusning min kristalliserade manbarhet i solskenet,
men Matti märkte ingenting och tycktes föga njuta
af sin egen rimfrost. Härute på isen kändes
kölden än skarpare och knep mig bistert i näsan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
