Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot hemmet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hästen, alt medan jag då och då hof upp de
förfärligaste skrän, som gjorde hästen än oroligare
och väckte min egen slumrande inbillning till lifs,
så att jag slutligen skrek med värklig inspiration
som i lifskara. Matti hade förminskats till en svart
punkt ett godt stycke borta på isen, och jag tyckte
mig höra att han ropade något. Jag ansträngde
mina öron och uppfattade slutligen:
— Huru mycket kan klockan vara?
Jag förargades åt hans, som jag tyckte
oväsentliga fråga, drog fram mitt ur och ropade till Matti:
— Klockan är fem!
I detsamma slog Matti in en bestämd
riktning och försvann snart bakom en udde, lämnande
mig ensam med en drunknande häst midt i
natten, Gud visste huru långt från människoboningar.
Jag tog snart mitt parti, gjorde krumsprång pä isen
midt för den stackars hästen för att hålla mig varm
och bäddade mig slutligen in bland fällarna i
släden, när kylan från min våta fot icke ville bli
mindre af rörelsen. Hästen låg ganska stilla med
ett flämtande och en half gnäggning då och då,
så länge han såg mig, men när jag krupit in i
släden, började han på allvar bli orolig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
