Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot hemmet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först lät han höra ett stönande, hälften
frustande, hälften gnäggning, som lät så ångestfullt,
att jag for upp i släden och trodde att han sjönk.
När han hörde att jag rörde mig i släden, vändo
han på hufvudet och sände mig sin mest
förebrående blick jämte en grymtning så talande, att jag
måste fram och lugna honom. Jag strök honom
öfver manen och öronen, skrapade honom i pannan
och under luggen, samt talade hoppingifvande ord
till honom i bekymmerslös ton. Han tyckte säkert
att den bekymmerslösa tonen lät väl hånande, ty
med en otålig rörelse kastade han på hufvudet och
lät åter höra sin ångestfulla gnäggning, som skalf
af köld likasom han själf. Han arbetade mest hela
tiden i vaken för att hålla sig varm, och endast
genom rörelsen höll han vaken öppen; — den hade
nog annars frusit fast omkring och öfver honom.
Fimmelstängerna, som buro upp honom, rasslade
på isen, när han blef otålig, och det blef han nu
altmera minut efter minut. Jag förstod honom
altför väl och slog an en deltagande, beklagande ton
i hopp att den skulle värka bättre än min
bekymmerslösa nyss. Det blef ett litet stillestånd i hans
otålighet, han skakade bara sorgset på det vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
