- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
32

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

timme, men en viss fuktig svalka förrådde
aftonstunden. Elfven flöt fram i sitt breda majestät så tyst, så
sakta ^ch högtidlig. De höga, allvarsamma, blå bergen,
som kantade taflan åt alla håll, skiftade i de
besynnerligaste dagrar. En koltrast uppstämde på afstånd sin af
,långy pauser afbrutna sång. En koskälla och några
strofer af den hemåt vändande vallflickans visa hördes en
kort stund, och sedan blef det tyst igen. Intrycket
var öfverväldigande, storartadt och vemodigt. Den
lilla gossen lutade sig mot moderns skuldra, stilla
och tankfull.

»Är^diL ij’gladr, mamma, att vara här tillbaka,»
sade*han; »feär har du ju haft så roligt, när du var
flicka.»

»Jag borde vara glad, Axel, men du kan ej förstå
hvilka minnen här tränga sig på mig. Just här stodo
vi sä ofta, din far och jag.» Och hon lutade sitt
huf-vud mot gossen och snyftade häftigt. Han smekte
tyst hennes kind.

»Men, mamma,» sporde han efter en stund,
»hvar-för sörjer du så mycket en som är död? Du har ju
sjelf sagt att himmelen är bättre än jorden. Borde du
icke då vara glad öfver pappa?»

»Jo visst,» sade hon, borttorkande sina tårar och
bemödande sig att bekämpa sin rörelse. »Men du
förstår .... saknaden ändå. Tänk dig, om du skulle
förlora mig, nog skulle du väl gråta.»

»Jag vet icke,» sade han helt allvarligt, »jag unnar
dig så obeskrifligt gerna att vara lycklig.»

»Och jag är så lycklig,» inföll hon tryckande
honom till sig, »du är ju all min glädje, du är mitt lifs
gerning och mitt lifs hopp. Hvad egde jag väl i hela
verlden, om jag icke hade dig? Ar det då underligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free