Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Pellas i Rensbo du, du är styf nog, tag n’a på
armarna du, pilten ä min han,» ropade den unge
räddaren. »Opp mä kokse lilla harre, så der ja. Hit mä
skinntröjan din, Liss Oluf du, så ja — qvickt nu till
prestmor, hon vet råd för all ting.»
Det var mot morgonen, då tant Eva tittade in i
rummet.
»Sitter du der än, stackars barn? har du inte fått
någon ro? Han sofver ju så godt, så jag tror säkert
att all fara med honom är öfver.»
»Jag har fått en ro och glädje, tant Eva, som jag
aldrig förr egt. Jag har ändtligen återgifvit spiran
åt Gud. Sjelf kunde jag ju icke beskydda min gosse
ens emot min egen kortsynthet. Lexan var förfärlig,
men jag behöfde den, förblindad och sjelfvisk som jag
var. Nu vet jag att min gosse står i Guds hand, och
jag vill aldrig äfven som moder önska något annat än
att vara Hans redskap och tjenarinna, — om gossen
får lefva.»
Och liksom till svar på hennes ödmjuka, starkt
betonade om hördes från bädden en röst, som uttalade
de hänryckande orden: »Mamma, jag är så rysligt
hungrig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
