- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
62

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Blodet störtade med våldsam fart till hans hjerta.
Han föll ned på golfvet bredvid hennes bädd och lade
hufvudet på kudden invid hennes.

»Honorine,» mumlade han, »denna glädje och denna
smärta spränga mitt bröst. Ah, du måste lefva, jag
skall strida med döden sjelf om min brud. Nu är du
min. O, jubel! Honorine! Älskade, tillbedda! Vi
hafva ju allt för att vara lyckliga. Ack, släpp in solen
hit att se på oss.. Låt luften komma och susa omkring
oss. Låt foglarna komma och sjunga för oss om vår,
om vår och kärlek. Hvarför är här så mörkt och qvaft?
Res dig min älskade. Du förmår ej nu — men i
morgon. Jag skall bära dig fram till dager, till ljus och
lycka. Jag har styrka och kraft och helsa. Jag skall
taga af mitt och gifva dig. Ser du icke, älskade, hur
det blomstrar omkring oss, nya herrliga vårdofter. Ser
du ej hur lifvet strålar i morgonglans. Honorine, du
har lidit — jag har kanhända också lidit, jag tror det
var många år — jag vet ej — jag har glömt det.
Detta enda ögonblick har utplånat till och med
hågkomsten deraf. Men du blir så blek, min käraste. Jag
talar för mycket, och jag han icke vara tyst.» Han
lutade hufvudet ned i kuddarna, hvarpå hon hvilade.

Hennes späda hand strök sakta och ömt hans hår,
men hon teg.

»Honorine,» sade han sakta efter några ögonblicks
tystnad, »vi hafva förspilt många år, huru. väl ändock,
att vi ännu äro unga, att ännu många återstå oss.»

»Och om det vore endast dagar,» sade hon sakta
och tvekande.

»O, tyst, min älskade, hviska det ej ens åt nattens
mörker. Vi hafva icke längre med sorg och lidande
och död att göra. För oss spricker först nu lifvets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free