- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
63

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

knoppar ut till fagra rosor. Hur skulle dödens engel
nännas att andas på vår unga lycka. Honorine, han
måste vända bort sitt hufvud, då han ser oss, han
måste gråta af glädje öfver att vi funnit h varan dra
och tårar, tårar smälta hvarje hjerta, vore ock lifvets*
källor der stelnade till is.» .

»Kasimir,» sade hon ömt och vemodigt. »Jag
fruktar dig.»

»Jag undrar ej derpå, dyraste.. Jag har skrämt
dig, arma barn. Jag har varit så hård och kall. Du
kunde aldrig veta hvilket bottenlöst djup af kärlek
mitt hjerta gömde på, men nu skall du lära det, dag
efter dag, år efter år. Jag skall lefva endast för att
visa dig det, ända tills jag läkt det kista af alla de
sår jag gifvit dig.»

»Det är icke derföre,» sade hon lifligt. — »Jag vill
icke förebrå dig, jag har glömt och förlåtit dig allt
sammans, dessutom har jag sjelf felat så mycket. Men
jag har lidit, Kasimir, dessa väggar kunna vitna
der-om. Jag var ej stark, jag kunde ej stå ensam med
min oerhörda smärta. För mig fanns endast tvenne
vägar: den ena att förtvifla — den andra att gifva
mitt hjerta åt Grud. Jag fruktar att sedan jag funnit
dig, jag skall mindre värdera min himmelska krona.»

Han hatade sig sjelf derför, men han kände ett
stygn af afund, som en skarp pil fastna i sin själ.

, »Det är derföre du förmår att tala om dagar,»
sade hanv

»Kasimir, min make, tusen gånger tackar jag dig
för den gränslösa lycka dessa ögonblick skänkt mig.»

Han tryckte sina läppar på hennes hand.

»Men, allt här på jorden är dock så öfvergåender
så osäkert. Allt bär sin prägel af timlighet, af tid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free