- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
64

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Är det då icke detsamma, då yi nu erfarit sjelfva känslan
af en outsäglig, gemensam kärlek, om den varar år
^ller timmar. Tidens korthet eller längd är ju något
underordnadt, erfarenheten af sjelfva saken är ju det
väsentliga, och den känslan, Kasimir, är evig.»

Ack, han förstod henne ej — till honom
strömmade lifvets krafter med stormande.makt — från henne
.sinade de sakta bort. En outsäglig tryckande känslä
af sorg smög sig öfver honom. Skulle hon finna sig
i att skiljas från honom? Hade han då i samma
ögonblick han fann henne ingenting qvar hos henne. Om
nu Gud i grymhet, i vrede skulle slita henne ifrån
honom, var det ej nog att han tog hennes ande,
hennes kropp, skulle han ock beröfva honom hennes hjerta.

»Honorine,» ropade han i frambrytande ångest, »gif
mig icke döden sedan du nyss gifvit mig lifvet. Hvad
begär du? Säg mig åtminstone att du icke vill lemna
mig. Jag behöfver en droppe tröst, Honorine.»

»Jag älskar dig,» hviskade hon bleknande, »men
jag vill göra Guds vilja, det vare med lif eller med död.»

Han teg länge. Han märkte att han icke längre
var den ende i hennes hjerta, och hans gamla misstro
och sjelfviskhet grep ett jättetag i hans inre. Dock
var hans kärlek af nog äkta slag för att han skulle’
förmå att beherrska sig och dölja det för henne.

»Tviflar du på min ömhet, min egen. Pröfva mig!
jag ligger här för dina fötter. Har ja£ dödat allt
jordiskt hopp inom dig med de isiga flägtar, jag blåst
öfver mitt späda blomster. Ar det derföre?»

»O nej,» sade hon varmt, »jag tviflar icke på dig,
men», och hon såg blygt upp på honom, >>jag har
smakat evighetens sötma.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free