- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
68

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kasimir smög sig ut.

Rummen lågo der i en lång fil, ödsliga och tomma.
Hennes arbetskorg stod på bordet i salongen. I den
låg en halft fullbordad barnmössa, troligen ämnad åt
hennes guddotter och namne — »lilla Honorine».

En tafla öfver hvad som kunnat vara, drog fram
för hans blick. Han såg henne glad och god, ljuf och
lycklig, med leende ansigten omkring sig. Ack, hennes
ansigte passade så väl att gå igen i rosiga
barnansig-ten. Han såg sig sjelf — ja, hur såg han sig sjelf?
Kunde han någonsin blifva annorlunda, då ej ens det
lifvets skifte, som utkämpades innanför de tillslutna
dörrarna kunde bryta hans vilja, eller föröclmjuka hans
hjerta.

Ibland fruktade han, att hans utbrott af
öfverdrif-ven ömhet plågade henne. Han märkte alltid, att i
hennes späda hand låg en kraft, i hennes unga hjerta
ett mod, som mycket öfvergick hans eget. Han kände
sig vanmäktig inför henne. Och ändå var hon så mild,
så hängifven! Men hon hade en allvarsam väg att gå,
och hon gick den med barnslig öfverlåtande tro och
med en blick, som oförvillad såg hän mot målet.
Måhända försvårade han för henne den mörka dalens stig,
måhända var det lifvets sista smärta att han icke kunde
förstå henne, men hon bar både den och den hvaqe
timma sig närmande dödens qval, såsom en af Gud
frigjord själ han få nåd att bära äfven det under
styrkans dagar mest fruktade.

Det var en morgon efter en svår natt, som
hopplösheten och ensamheten kommo öfver honom
öfver-väldigande, outhärdligt. Han gick ut. — Han stannade
några ögonblick i salongen och såg på hennes porträtt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free