Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon mig till sig, tog mig i hand och hviskade mycket
sakta »Nådens sol».
Den gamle mannen böjde sitt fårade ansigte mot
buketten och snyftade.
»Jag skall taga den,» sade Kasimir med bruten
röst. Äfven han tog trädgårdmästaren i hand och sade:
»tack Dalberg».
Då han återkom, hörde han redan utanför att hon
hade ett svårt qväfningsanfall. Han öppnade förskräckt
dörren. Hon satt uppehållen af Konrad. Då hon såg
honom, sträckte hon ut armarna, om det var mot
honom, mot buketten eller mot verkliga Guds englar,
det visste han ej. Han skyndade fram. Bandet, som
sammanhöll hans blommor, lossnade, och hon
öfver-sållades af hvita liljor. Det var hennes första sköna
bårtäcke, ty hon andades ej mer.
Och derefter kom tomhetens första trögt
framskridande dagar. Han höll sig innestängd i sina rum.
»Begär icke, att jag skall se någon — eller tala
till någon, icke ens till dig. Om någonting i verlden
är menniskans eget, så är det hennes sorg. Gif mig
några dagar, och jag skall vara mig sjelf igen.»
Och Konrad förstod honom, och reste för att
återkomma till begrafningen.
Och så var Kasimir allena med sina tankar.
Mången natt smög han sig in till henne. Det
kom för honom, att hon var så ensam, och det var
någonting, som hon under förlofningstiden skämtsamt
bekänt, att hon fruktade. Han hade ej erinrat sig
det förr. Nu begrep han huru ensam hon varit
lem-nad hela sitt äktenskapliga lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
