- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
86

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

morgonen, för att vid stationen hemta doktor Konrad
med hela hans familj, som genom bref från någon
söderut belägen ort af Kasimir inbjudits att tillbringa
midsommaren vid S—vik. Hon gick tankfull landsvägen
framåt, der den krökte sig genom den vidsträckta
parken. Vid utkanten af parken låg en liten paviljong
på en höjd, ej långt ifrån vägen. Den var bygd i
götisk stil, och det domelikt kupiga taket var af glas.
Hon hade tagit af en gångstig som ledde dit upp, då
hastigt hästtraf nådde hennes öra. Hon vände sig om
och såg tvenne ryttaTe nalkas stället, der hon stod.
Det var Kasimir, följd af en betjent. Då han märkte
henne, hoppade han hastigt ur sadeln och kastade
tyglarna åt betjenten. »Rid förut,» sade han, »jag kommer
gående efter.»

Han skyndade upp till henne.

»Jag är ändtligen här, Antonia,» sade han.

»Vi trodde nästan, att ni skulle komma,» sade hon
med förvirring i rösten, »efter vi genom bTef från tant
Ellen underrättades om, att ni bjudit främmande hit.»

De hade långsamt gått upp emot paviljongen.
Dess dörrar stodo öppna. Rosor och jasminer
blommade i grupper utanför, och en sakta vind höjde då
och då draperierna för fönstren.

»Får jag tala till dig nu, Antonia,» sade han sakta.

»Nej, nej,» svarade hon förskräckt, »säg ingenting,
jag ber er.»

Han såg på henne mildt förebrående.

»Hvarfbr fruktar du mig, Antonia, och hvaTför
skulle jag längre dröja,» sade han, och glöden i hans
inre blef för hvarje ord mera märkbar. »Hur länge
har jag icke längtat till denna stund! Antonia, jag
älskar dig, så som den skeppsbrutne älskar stranden,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free