- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
102

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

utföra min plan, då hon ej längre är omgifven af en
sommaraftons förtrollande inflytande.»

Då vi kommit in i det yttre rummet, fanns ingen
inne, men vi slogo oss ned i den rymliga stugan,
frusna som vi voro. ’Efter en stund öppnades dock
dörren till kammaren innanför, och de båda gossarne
kömmo ut. De hade växt, men de kände igen oss och
läto sig väl smaka något af förplägningen ur vår korg.
»Far ligger derinne i håll och stygn, och mor har gått
för att skaffa någon som ska” slå en åder,» upplyste
Erik.

I detsamma återkom modern med en grannqvinna
och sedan vi hastigt helsat, och hon bedt oss sitta
ned, gingo de båda in till den sjuke.

Vi fortsatte således i lugn vår måltid och efter en
stund kom husmodern ut och stälde sig att sysslå
med något smått vid det motsatta fönstret.

»NV måste vi, kära mor,» sade jag slutligen, »ropa
in er lilla Brita. Vi känna henne sedan i somras, och
vi ha så mycket längtat att få återse henne.»

Det förundrade mig att ej få något svar, så att
jag vände mig om för att upprepa min begäran, men
teg plötsligt.

Hustrun stod orörlig och såg ut genom fönstret,
men det var något i hennes ställning, som öfvertygade
mig att hon hört mig.

»Det var på senhösten,» sade hon slutligen sakta
utan att vända sig om. »Det bestod i halsen.»

Jag steg upp, gick fram till henne och fattade
hennes hand. Jag sade ej mycket, men hon såg mina
tårar. »Hon var så ovanlig, jag längtade så mycket
efter henne,» sade jag. »Jag kan aldrig, aldrig glömma
henne,» sade hon; det var alltsammans, men det var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free