- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
122

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han ännu saktare, som om minnet ofrivilligt återförde
hennes bild för hans själs ögon.

»Och ni ångrar icke alla de obotliga skador, ni
åstadkommit,» sade Elisabeth rysande.

»Angrar,» sade han vildt, »vet ni väl hvilken
oförrätt jag har att hämna. Ser ni honom, som jag ser
honom denne femtonåring, som för trettiofem år sedan
stod på denna strand. Han var skuldlös, han var glad,
han förstod att älska. Hela hans lif gick upp i en
annans. Dag efter dag bar han hennes börda. För
att stödja och skydda henne blef han en man före
sina år; för att glädja henne blef han ett barn under
sina år. För ett leende af henne, hade han kastat sig
med fröjd i elden. Ack, leendet var så sällsynt på
hennes läppar,» och i detsamma drog ett sådant öfver
hans eget ansigte, ett af dessa leenden, som qvinnor,
iiniia så oemotståndliga, och som likna en förirrad
solstråle öfver ett höstlandskap. »Hvad frågade han efter
sitt eget lif då det gälde henne! Han stod mellan
henne och en tyrannisk fader och hans hänförelse var
så stor, att jag tror han skulle prisat sig lycklig att
få slitas i stycken för hennes ögon, om det kunnat
bereda henne någon lindring. Och dessa stilla aftnar
de tillbringade här vid stranden, då hon sökte inplanta
i hans unga själ allt som var godt och ädelt och stort,
då de bygde luftslott för framtiden och njöto af
stunden, alltid tillsammans, alltid allt för hvarandra.
Elisabeth,» och han grep ett kraftigt tag om hennes
handled, »då denna hägring drager förbi min syn, då hatar
jag menskligheten och mig sjelf mer än eljest. Ja,»
skrek han vildt, »jag hatar allt lefvande, så att det till
och med i detta ögonblick skulle vara mig en njutning
att taga er sjelf och slunga er ut i vattnet der och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free