- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
129

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

försjönk i drömmerier. Så satt han ett par timmar,
hvareffcer han långsamt böijade gå hemåt.

»Om ni kan, sade hon,» mumlade han, »om ni kan.
Hon tycktes tvifla derpå. Men kan jag då verkligen?
Jag, som föraktat menniskorna, derföre att de icke
kunnat bryta med sina onda böjelser, — kan jag det
sjelf? Jag har aldrig försökt; — laisser aller det var
alltid mitt valspråk. I allt hvad jag velat har jag
hittills alltid vunnit, och min vilja var att förderfva.
Nu är kanske förhållandet annorlunda, om det skulle
galla att sätta vapnet mot mitt eget bröst. Jag sade
henne att jag aldrig njutit. Skröt jag då eller ljög
jag? Jag brukar icke ljuga. Från ett kan jag fritaga
mig. Jag har aldrig lockat någon med ondt under
sken af godt; på det sättet har jag aldrig bedragit,
och ändå gick det beständigt så obegripligt lätt. —

Om ni kan–. Att dessa ord icke vilja lemna mig!

Är det åren eller är det ensamheten som förändrat
mig? Jag fruktar, jag ta’r lättare intryck af
menni-skor nu än förr.» Och han for med handen öfver sin
bleka panna.

»Men hvad menade hon egentligen? Hvilken kedja
skulle jag bryta? Jag har försökt mig på mycket,
m^n jag vet just ej att någonting har hållit mig
fången –1—. Men om jag ändå, för det ordet: Om

ni kan, skulle taga ett litet steg mot det goda, ett
steg, som, ehuru obetydligt det än är, likväl kan vara
förenad t med någon liten sjelfförsakelse, ty ingen kan
väl neka», och ett bittert löje krusade hans lfrppar,
»att aftnarna på Ärby äro temligen långtrådiga. Det
vore dessutom så eget af mig–Nå ja!–låt gå.»

Under denna monolog hade han hunnit upp på
gården, men i stället för att gå direkte in i bonings-

Kerfstedt, Berättelser. 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free