- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
134

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

icke känd för någon lyckad uppfostrare. Yågar du
anförtro honom åt mig?»

»Ack, herr baron,» sade kusken enkelt, »jag har
alltse’n han föddes anförtrott honom åt vår Herre, och
det har gått väl tills dato. Han har också öppnat
gossens ögon för ett och annat, så jag tror inte han
ta’r sig något orätt för. Men di der tingestarna får
han inte röra,» tilläde han, pekande på tärningarna,
som ännu lågo qvar på bordet i rummet intill.

»Det skall han icke behöfva,» s^de Onkel Göran
och reste sig upp. »Vi skola tänka på saken i morgon.
Godnatt.»

Karlen försvann och Onkel Göran gick in i
salongen. Han tog tärningarna, gick till fönstret, öppnade 9
det och kastade dem ut i buskarna .nedanför.

Men som han så stod i det öppna fönstret med
den starka belysningen bakifrån fallande öfver honom,
höjdes plötsligt utanför ett starkt hurrarop. Hela
gården var full af folk. Underrättelsen om Nilssons
af-skedande hade blixtsnabbt spridt sig öfver hela godset.
»Tack herr baron!» »Nu blir det andra tider!» »Lefve
baron!» »Lycka till baron!» »Nu blir det annat lif i
arbetet!» »Ingen blodsugare mer!» ljöd det i ett oredigt
sorl af röster om hvartannat, och en qvinna, som stod
tätt under fönstret, räckte upp barnet, som hon hade i
armarna emot honom, och ropade högt: »Gud välsigne
baron!» och en hel korus stämde in i ett väldigt rop:
»Gud välsigne baron!» Onkel Göran viftade med
handen, stängde fönstret, lade sig på soffan och erfor en
ovanlig och obehaglig känfcla af blygsel öfver sig sjelf. Denna
enkla hyllning, som han ej var värd, brände som eld .
i hans samvete. Han hade i åratal pinat dessa
men-niskor, må vara att det skett medelbart, och ändå voro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free