- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
137

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Och hvarföre vaknade jag ej?» mumlade han.
»Och hvarför har jag ej vetat detta? Trettiofem
för-spilda år och ingen, ingen försoning.»

Gumman hade under tiden hemtat den stora
armstaken från rummet intill, och höll den nu i handen.

»Då reste hon sig,» fortfor hon, »och gick mot
dörren. Der vände hon sig om och kastade en sista
för-tviflad blick på er och på mig. »Se hur sött han
sof-ver,» sade hon. »Han vet ingenting om syndens frestelse
och qval. Han vet icke att döden sitter i mitt hjerta,
när jag lemnar honom. Ack, Sara, att min stackars
gosse och jag hvilade lugnt vid hans sköt^, fria från
sorg och synd!» Och så sträckte hon upp handen och
pekade dit.» Gumman lyfte i detsamma upp armstaken
så, att dess fulla ljus föll på en tafla, som i förgyld
ram hängde i alkovens bakgrund. *

Onkel Göran vacklade ett par steg fram. Hans
blick följde ljusskenet, men hans omtöcknade syn kunde
endast uppfatta orden, som stodo derunder, dessa ord,
som för andra gången denna dag upprepades för
honom: Se menniskanl

Han sjönk förintad ned i en fåtölj.

»Sara,» sade han svagt, »du har varit mig trogen.
Tack derför.* Lemna mig nu.»

Hon gick sakta ut, i förbigående släckande de
många ljusen. Onkel Göran var énsam och det var natt.

Månen stod som ett lugnt, allvarligt forskande öga
lågt vid horisonten och sken honom rakt i ansigtet.
En lätt dimma insvepte föremålen i sin skira slöja.
Träden stodo omtöcknade och tysta i sina rader, lika
en här af skugg-gestalter från förflutna tider, och som
månskenet dallrade bakom dem, föreföll det som skulle
de . sakta skrida framåt. Och för hvarje svag vindflägt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free