- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
148

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Taga henne med till vårt lilla fridfulla hem. Nej,
»pass vackert. Har hon icke pinat dig nog under alla
dessa år kanhända? Det finnes ju ett borgerskapets
enkhus i staden, om jag icke minnes orätt.»

»Men jag han inte, Erik,» sade hon, »jag kunde
inte sitta vid brasan med dig och veta henne ligga
der i kyla och drag. Jag kunde icke äta af vår goda
mat och veta henne svälta på de eländiga smulor,
entreprenören ger dem. Bed mig icke — jag han icke,»
och den stackars varelsen vred sina händer utan att
hon märkte det, så att det knakade i knogarna.

Då han tigande vände sig bort, tog hon dock mod
till sig.

»Om du ville låta henne följa oss — du skulle
icke veta om något obehag derutaf. Jag skulle vara
så lycklig, ty jag är pligtig att vårda henne till det
sista.»

Men i detsamma rann det henne i sinnet, huru
hon just i tanke på sin pligt att tjena henne hade
infört henne i ett annat hem, hvars hela trefnad
der-igenom blifvit förstörd och der offret blifvit icke endast
hon sjelf utan ock hennes stackars fader. Derför
för-blef hon tyst, då Erik harmsen sade:

»Det vet jag visst! Du har ingen pligt mot henne,
som icke kan fyllas af en annan. Till oss får hon
alldeles icke komma, och jag ser nog, hur det är. Du
begagnar gumman till förevändning; saken är, .att du
aldrig älskat mig.»

Och så gick han och satte sig i skjutskärran och
reste sina trettio mil hem till sitt boställe igen.

Efter den dagen blef Beata mycket tyst. I
femton år var hon som 051 hon varit förstummad utom
mot faster Sara, ty till*henne hade hon alltid vänliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free