- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
154

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

igen, och jag kände mig sakna mod att afbryta den.
ifriga bönen. Jag försökte att ej lyssna, men jag hörde
ändå — hörde, så att mitt hufvud småningom sjönk
lied mot mina hopknäppta händer. Hon bad om
mycket, som jag aldrig tänkt på att bedja om, hon bad
om att slippa minnas bättre dagar, hon bad om att
kunna tacka för allt, hvad hon egde, och att se alldeles
bort från hvad hon icke egde ; och från det lekamliga
öfvergick hennes bön småningom till det andliga samt
.i ett -tack- och lofsjungande utan gräns. — Det
föreföll, som om det låga taket lyft «sig till en hög kupol,
friska, varma vårflägtar strömmade in genom de hvälfda
fönstren — solljuset spelade lifgifvande och
glädje-bringande in öfver golftiljorna eller gräsmattorna —
leende englahufvuden tittade fram mellan löfverket,
och en varm ande öfver det hela tycktes hviska med
outsäglig stämning: »Gud är här,. Gud är här.» Och
min egen börda, den, som helt nyss hotat att förkrossa
mig under sin öfverväldigande tyngd — ja, den
lvfta-des sakta, sakta bort, och jag hörde som aflägsna
vingslag, och mitt hjerta slog tröstadt och gladt i kapp
med dem.

Just då tittade egarinnan till den hesa rösten in
genom dörren, »nu är det passabelt för frun,», sade
hon, »men styft arbete var det.» Och jag smög mig
ut, glad och lätt om hjertat, och den duskiga
oktobermorgonen förekom mig som vore den uppfyld af
majvindar, och för dess verkan på min ande kunde jag ej
känna mig skyldig till något helgerån.

Då jag en timme senare återkom, mötte mig
mamsell Pegrell nigande i dörren. Hon hade sitt allra
fryntligaste leende, och hennes lilla figur rörde sig
så lätt och otvunget bland hennes åldriga samlingar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free