- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
156

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var ett fruntimmer, hvilket jag som oftast mötér
på våra gator, och hvars besynnerliga skepnad mer än
en gång förundrat mig. Hon var sig nämligen aldrig
lik, utom i det, att hon alltid framstod på något sätt
vanskaplig. Hon bar beständigt en lång, vid kapp^,
men hennes. lekamen föreföll, som om den varit besatt
af besynnerliga utväxter. An syntes en oerhörd knöl
sträcka sig bakåt från venstra höften — nästa gång
hade den flyttat sig till den högra. En annan gång
hade denna ofantliga utvidgning af hennes späda
gestalt tagit sin riktning framåt, med någon dragning åt
höger, och åter följande vecka måste jag se mig om
efter henne för att riktigt öfvertyga mig, att den
föredragit en mera bestämd lutning åt venster. Alltid
hade hon en viss svårighet att tänja ut sin vida kappa,
så att den kunde knäppas. Hon hade dessutom ett
högst eget sätt att gå. Man såg henne aldrig gå vid
kanten af en trottoar, utan hon skyndade snabbt fram
så tätt invid husraderna som möjligt, och hon såg sig
aldrig omkring eller tillbaka, utan tycktes med sitt
nedfälda flor hafva ett bestämdt medvetande om, att
der och der är mitt mål — dit skall jag gå
—’hvar-ken till höger eller venster, utan just dit, och jag vet
utan tvekan eller ovisshet, hvar det är. ’

När hon nu iaträdde i det lilla rummet och slog
upp sitt flor, fick jag se ett ansigte, som jag långt
ifrån väntat mig. Det var åldrigt utan att bära den
ringaste skrynkla, hyn var af detta ytterst fina och
skära slag, som man på äldre personer till och med
tycker vara litet malplaceradt, dragen voro så mjuka
och täcka, uttrycket så hlidt och klart, att det hela
ingaf en föreställning om en fullkomlig, sorgfrihet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free