- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
159

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Huru vi pratade, kom jag slutligen fram med mitt
bakhåll: »Känner ni närmare till mamsell Kylander
och hennes lefnadsöden?»

»Ack ja,» svarade hon, »det gör jag visst, ni kunde
ej ha vändt er till någon bättre underrättad, och om
ni hört något ondt om henne, så kan ingen rentvå
henne bättre än jag. Jag var litet gramse på henne
sist vi träffades här, men jag är ett gammalt afundsjukt
skrälle, det är nog hela saken. Jag hörde visst ej,
hvad hon sade till er, men jag förstår, att hon tiggde,
och jag tycker, att hon kunde låta mina kunder vara
i fred. Ser ni, om alla skänkte bort sina kläder, hvad
skulle det då bli af mig? Vet ni, att’Gustava
Kylander är, utan att ana det, min värsta stötesten nu mera
här i lifvet, för det der uppväcker alltid en sådan oro
i mitt samvete. Jag borde ju unna den fattige att få
så mycket som möjligt — men sjelf måste jag lefva.»

Måhända småler du åt detta, min läsare. Jag
gjorde det icke. Lifsfrågorna i ett menniskohjerta äro
aldrig att le åt. Och jag vågade icke ens med ett
smålöje afspisa upproriskheten hos mig sjelf,
ögonblicklig son* den var, mot att kallas hennes »kund». Ingen
lifsyttring i ett menniskohjerta, om än aldrig så ringa,
af högmodets demon, är att le åt.

»Nå, ja,» fortfor hon, »det är en gammal historia,,
som ingen frågar efter, och som kanhända ingen mer
än jag haft fullt reda på. Men det är något hos er,
som inger mig lust att berätta den. Jag tror, att ni
skall förstå den.»

»Gustava var sexton år,» började således den gamla
mamsellen, i det hon satte sig tillrätta i den
hvitmå-lade pinnsoffan, »då hon från sina föräldrars af döden
häijade hus flyttade till sin farbror, en ansedd hand-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free