- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
183

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kari ryckte till. Det var länge sedan hon hört
det namnet nu.

»Och ^tt tänka», sade hon, »att en kunnat få åka
efter spann till kyrkan om en hade velat, och att en
kunnat vara matmor för pigor och drängar i stället för
att gå som nu och slafva.»

»Den vägen står dig väl öppen än, om du kan
finna din lycka på den. Jag skall icke längre hålla
igen dörren nu. Jäg har bjudit till i det yttersta.»

»Och det skall I ha tack för, farmora,» sade en röst
från dörren. »Jag visste fullväl, att I var att lita pä.»

De hade icke märkt honom, när han kom. Han
stod i skymningen vid dörrposten.

»Så, du har ändtligen kommit, drängen min,»
ropade gumman och glömde sin giktbrutna kropp. »Så
kom då och gif mig ett ärligt handslag och tag emot
min välsignelseönskan för din ingång.»

»Den önskan kan jag icke ta’ af er,» svarade han
med dof röst, »men ett Tiandslag vill jag gifva er, och
ni får ta’ det sådaAt -som det är.»

»Så, du har lärt dig att lefva utan Guds
välsignelse, du, derute i verlden. Den saken kunde du inte
godt undvara förr, Jan Petter,» sade gumman och föll
tillbaka i sängen.

Kari stod och stödde sig mot jernstången i spisen
och bara stiriade på honom. Yar det verkligen Jan
Petter denne långe, dystre karl, med det stora skägget
och det djupa ärret öfver pannan?

»Jag tror du känner mig inte mer, Kari?» sade
han. »Yisst har jag tänkt på dig hvar eviga dag se’11
vi skildes, men inte stod du så’ för mina tankar. Och
ändå, Kari,» sade han med vek röst, »ändå är hjertat
för dig detsamma, som det förr var. Jag hörde dig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free