- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
185

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

öfver till Petersburg och den tiden jag var der, hade
jag nog bra. Jag böljade redan att spara ihop litet
och begynte på att reda mig hjelpligt nog med
språket. Men när’jag varit der i fem månader, det var
ändå i början af mars det första året jag var borta, så
skickar mig mästaren bort med ett par skor till ett
aflägset ställe i staden. Jag gick genom långa
folk-tomma gator småsjungande, som I nog minns att jag
brukade, då jag hastigt greps bakifrån af ett jpar
karlar, som stått gömda i skuggan af de höga huse^iT En
kappa slogs om mig, och jag kastades i en släde, som
satte af i skenande fart. Vid första uppehåll vi gjorde
på vägen, ville jag göra mig lös; jag slogs med dem
och fick då det här ärret. Jag försökte säga dem, att
jag intet ondt gjort, att jag var en fattig skoarbetare
från Sverige, men det halp ej. Jag kastades blödande
och vimmelkantig tillbaka i släden igen och det bar
af på nytt. Snart stötte vi tillsammans med ett långt
tåg af slädar och folk, och då hörde jag en barsk röst
fråga mina båda vaktare, om de fått fatt i öfversten.
»Jo, det hade de.» »Låt mig se honom,» sade den
nykomne. De visade på mig, som låg blodig och usel i
släden. »Skulle det der vara en öfverste,» sade han
med ett hemskt skratt. »Nu har ni burit er vackert
åt igen, era lymlar.» »Ja korpralen skulle ha gått med
sjelf, som vi sade. Vi kände ju inte karlen — han
skujile ju gå gatan fram och sjunga, som ett tecken åt
sin käresta, och då skulle vi gripa honom. Vi gjorde
som befaldt var; följderna får ni sjelf svara för.» »Nå
ja, får gå för öfverste då,» sade mannen och skrattade
på nytt, »det är ju godt för honom, att han kommer i
högt stånd. Men om ni sqvallrar, era banditer, så sen
er sjelfva om, hur det går er.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kavagkant/1/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free