- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
186

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Många, många dagar och nätter foro vi i vild fart
framåt — allt kallare och hemskare blef det — allt
ödsligare och rysligare. Jag fick höra att det var ett
tåg med politiska fångar, som skulle föras till Sibirien,
och så var det förbi med all min glädje. Ty kommer
någon dit, så kommer han aldrig dérifrån. Jag kände
mig som lefvande begrafven. — Kylan slog i såret,
som jag fått i pannan, och när vi ändtligen kommo
fram, så låg jag i många månader i en usel barack och
yrade. Ack, att jag så visst fått dö då.»

Karis lilla hand lades sakta i hans. Hon hade
stora tårar i sina ögon.

»Du hade bruk för bönerna här ifrån sänghörnet,»
sade farmora och strök sig om näsan med afviga
handen. »Men hvarför tittar du ideligen åt dörren, du
väntar säkert ändå på någon.»

»ik nej, det skall I icke fråga efter. Det är så,att
jag inte känner mig rigtigt trygg någonstans numera.»

»Nå, hur gick det se’n då?» sade Kari, som icke
släppte hans hand.

»Jo, se’n gick det som så, att jag blef ändtligen
frisk, men klen var jag och har aldrig varit rigtigt bra
i hufvudet allt sedan. Men medan jag gick der och
hängde, så tog jag mig för att kreta till några läster,
och så fick jag mig litet redskap tocke som det var,
och så började jag på att sy skor igen. Men öfversten
kallades jag allijemt. Så gick då år efter år, och jag
lappade och lagade, för det var tusentals med arbetare
i bergverken der borta, men på sistone stod jag inte
ut längre, utan jag började grubbla på att rymma.»

»Det gjorde du rätt uti,» sa’ farmora, »för det var
bara orättfärdighet, att du nånsin kom dit.»

»Men, sir ni, det var ingen lätt sak det. Tusende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free