Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för fem år sedan. Månen sken på henne, och hon var
hvit i ansigtet.
»Han är bruten, han,» sade hon halfhögt, »det kan
en tydligt se, och det är min skull. Så må då Gud
hjelpa mig att bära hans börda.»
Och så blefvo de vigda och så började åren gå,
det ena efter det andra. Man såg dem följas åt utåt
vägarna i ur och skur, i vackert väder och i fult väder,
alltid var hon med, och när arbetet var slutadt i
bondgårdarna, ja, — då var hon der och väntade på honom,
när han skulle hem igen. Aldrig kom hon för sent,
snarare för tidigt; hon passade sig med allt annat,
som hon kunde, men honom försummade hon icke.
Det kom en tid, när hon bar en liten läderpåse på
ryggen, der tittade ett litet rundt barnansigte upp
derur. Jan Petter ville bära den, men han hade så
nog af läster och verktyg, hon stod godt ut med det.
»Kan du inte se litet glad ut på lissel Erik, Jan
Petter,» sade hon, när han låg i vaggan. »Du kunde
just dikta en visa åt honom, det är så tomt efter te
aldrig höra dig sjunga.»
Men han skakade på hufvudet, och hon såg att
det rös i honom, när han böjde sig öfver gossen. Han
sjöng aldrig mer.
I början skämtade folket med dem, derefter
run-kade de på hufvudet och slutligen läto de dem vara i
fred för både det ena och det andra. Inte ropade man
sitt förra hjertliga välkommen emot Jan Petter, för
nu var han så tyst, men arbete hade han, för ingen
sydde så starkt som hanr och ingen var så lättsam att
ha i maten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
