- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
194

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en stund bort fångenskapen och tänkte sig tillbaka till
hemlandet. Och för hvart par skor jag lagade åt dem,
gaf de mig en sådan der liten tingest, och jag förstod
inte då, hvad det betydde, utan jag tänkte det var
bara spök, så jag gömde det bara för jag höll af dem,
efter de voro mina olyckskamrater. Men det var ett
par af dem, som visste, att jag tänkte på att rymma,
och di sa’ åt mig i sista stund: »Glöm bara inte skatten
qvar, för (Jet k©B&ma< dig till pass, om du kommer
ibland folk igen, men akta dig, att fogden får se den.»
Då förstod jag det, men jag tänkte på dig, och jag
kunde inte släppa den. Hade jag lemnat den tillbaka,
då hade de fått knut, och det kunde jag inte. Sedan
blef jag jagad af hundar och folk; jag gick genom
ödemarker, jag frös och svalt,» — och medan han talade
skakades han af frossa — »men huru frimodigt skulle
jag inte burit alltsammans,, om jag icke verkligen varit
en tjuf. De hade rätt att jaga mig, jag rymde med
ett stort byte. — Ser du, Kari, det "var* Under dessa
veckor, som jag fick skräcken för ,ei^amheten. Förr
hade jag alltid somnat så roligt efter mitt fader vår,
nu var det stopp både med läsa och sofva. Jag trodde
inte jag skulle stå ut länge, och jag tänkte uppenbara
det på min dödsbädd — för du och barnena äro ju
alldeles oskyldiga, ni kunde ha godt af det, när jag
var borta. Men i qväll, när jag hörde hur sjelfvaste
pojken min skälde mig för tjuf, — då kunde jag inte.
härda ut med det längre. Här har du påsen, Kari,
tag den du i ditt förvar, kanske det blir lättare för
mig hädanefter.»

Hon vände sitt stela, onaturligi hvita ansigte emot
honom och talade mycket långsamt.

»Du har sjelf sagt, att jag varit dig en trogen och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free