- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
195

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BACKSTU-KARI. 195

« *

saktmodig qvinna nu i åtta år,» sade hon. »Tror du,
att de åren har varit så roliga för mig? Men det har
varit min styrka,, att jag trodde, att du hade din tröst
och din lit till mig. I qväll ser jag, att du inte har
lärt dig på dessa åtta år att tro på mig. Det var en
bitter soppa du har kokat åt mig, Jan Petter, men
kanhända att mitt fåfängliga sinnelag har förtjent
det-Du säger du kan göra mig till den rikaste qvinna i
landet. Liksom jag aktade sådaÄ^^ett^k^jpande grand
numera! Nej aldrig skall hvarken jag ellér någon af
mina röra detta guld, som varit en förbannelse för vårt
fattiga hem. Ut med dig, du leda troll, på djupet dit
du hör,» sade hon häftigt, resande sig och med kraftig
hand slungande påsen långt ut i vattnet, »och kunde
jag så visst lösa ditt sinne, Jan Petter, så skulle jag
inte akta att kasta mig sjelf efter; ja,» fortsatte hon,
vändande sig om emot honom med sina högtidligt
allvarsamma drag skälfvande af rörelse, »kunde jag få dig
tillbaka, husbonden min, sådan som du var, när vi
skildes vid brungt.n» så skulle sjelfva stugan få brinna
ned till grunden denna samma natt, och jag skulle glad
ge mig ut kring bygden med dig och barnena mina.»

Han stod bredvid henne rak och hög. Hans
an-sigte var uppåtvändt, det var ett uttryck deröfver, som
hon aldrig glömde.

»Herre Gud, Kari, kärestan min,» sade han sakta,
»jag tror trasten sjunger.»

De stodo länge tysta — allt var så obegripligt
stilla omkring dem. Det var han, som först talade.
»Jag tror, Kari, att jag qvistar af till bys — jag
be-höfde ha hem litet sulläder,» sade han.

>Men du får lof att låta mig titta till barnen
ett litet tag först,» sade hon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free