- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
196

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Du kan allt stanna hos dem i q väll, stackars små
kräk. Jag frestar väl på att gå ändå.»

»Det är väl ej ditt allvar?» sade Kari med låg röst.

»Jo jo men är det så.»

De skildes åt på landsvägen. Alla, som mötte
honom allena, vände sig om och sågo efter honom,
men han nickade åt hvar och en och gick hurtigt på.

Men Kari hon tittade ut i hvar handvänning, så

snart det led på litet. Ja, hon sprang många gånger utför

backen och hvad var det hon slutligen hörde allt närmare

och närmare? Det var samma klara, kraftiga, välklingan-

de röst, som hon fordom lyssnat efter sä mången gång.

Sjung, lilla fågel, i furans topp,

Sjung vackert för kärestan min.

Förtälj henne du om mitt bästa hopp,

För nu har hon lättat mitt sinn’.

Och jorden den är då för innerligt skön:

Ej fyllest kan Herren jag prisa,

För nu kan jag läsa min aftonbön
Och nu kan jag dikta min visa.

Och Kari, hon är nu så hjerteligt huld,

Hur skall jag min tack henne bringa?

Hon älskar mig mera än silfver och guld,

Hon älskar mig fattig och ringa.

När Kari hörde det, så vardt hon så storken i
halsen, så hon måste barka af inåt stugan igen. Men
inte kunde hon stanna inne, inte. Det hade hon då
inte ro till. Hon måtte ut, ja hon måtte ända ned till
brunnen, och der stod hon och väntade honom, när
han kom — ja — och der togo de hvarandra i hand,
och der stodo de och riste och skakade hvarandras
händer och sågo så hjertinnerligen glada ut, som om
de inte hade sett hvarandra på många, många år.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free