Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ett hjärtslitande afsked.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem alla. De beklagade mitt sorgliga öde, men
de voro förstås oförmögna att göra något för att
hjälpa mig.
Äfven min mor kom till mig, men hon syntes
kall och likgiltig för mig. Jag var oberörd af de
beklagande ord, hon talade till mig. De gjorde
intet intryck på mig. Jag bara önskade, att hon
skulle gå sin väg igen. Jag undvek att se på
henne, ty dels skämdes jag så förskräckligt, och
dels visste jag, att hon, fast hon beklagade mig
och uttryckte sin sorg öfver min usla belägenhet,
likväl tyckte att det inte var annat än rätt åt
mig. Som jag hade bäddat, så finge jag väl ligga.
En högre makt hade nu träffat mig för all min
oregerlighet i hemmet och därför att jag inte hade
tagit i akt en mors välmenta råd och förmaningar.
Jag gjorde orätt förstås, men jag kunde inte
förmå mig att känna något för min egen mor.
Det var alldeles, som om den sonliga kärleken
hade dött i mitt bröst. I min föreställning
förband jag alltid tanken på min mor med bannor
och kroppslig aga. Och af allt detta hade jag inte
blifvit en bit bättre. Snarare tvärtom. Ty jag
blef alltid så upprorisk i mitt sinne, när jag med
våld blef tvingad att vara snäll. Jag blef så
trotsig och så hård. Och jag hade alltid haft så svårt
att bedja om förlåtelse. Jag tyckte likväl, att det
minsta jag nu kunde göra var att be henne om
förlåtelse, fast jag tyckte också, att jag inte
behöfde be hvarken Gud eller människor därom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
