Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ett hjärtslitande afsked.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enär jag nu hade fått min dom, som i sanning
var hård nog.
Jag fick mig ändock till att få fram:
»Förlåt mig, mamma, för allt hvad jag gjort.»
»Jag förlåter dig», sade hon. »Far har känt
det mycket svårt för dig. Så förskräckligt att
detta skulle hända; men hvad som redan är gjordt
kan nu inte göras om igen.»
O, hur sant var det inte; men jag kände mig
så obeskrifligt nedstämd vid den förebråelse, som
låg i själfva tonen, i hvilken dessa ord yttrades.
För resten var jag ju inte värd att äga en mor,
så det kunde just göra detsamma, hvad hon sade
eller hvad hon inte sade till mig vid afskedet.
Efteråt var jag likväl glad öfver, att jag bedt
henne om förlåtelse, ty det var sista gången här
i lifvet, som jag såg henne eller hörde något
ifrån henne.
Några dagar efteråt kom min far till mig på
besök. Genast vid inträdet i cellen greps jag af
en häftig smärta öfver hans utseende. Han såg
så förstörd och lidande ut. Hans hår hade grånat
betydligt sedan sist jag såg honom.
Så fort han kom in till mig, sjönk han ned
på den enda stol, som fanns i cellen och dolde
ansiktet i händerna. Han kunde inte säga något
på en god stund. Hans kropp skakades af
sinnesrörelse. Han grät och snyftade som ett
öfvergifvet barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
