Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Mitt första eldsdop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu däremot var all lustighet som bortblåst.
Jag skulle inte kunnat sjunga en rolig visa, om
jag fått aldrig det.
»Hur är det fatt, Tillman?» frågade en ur
hopen. Jag märkte, att alla sågo bort på mig.
Man väntade tydligen en förklaring.
»Jag har funderat mycket i natt», svarade
jag undvikande. »Men några visor kommer jag
inte att sjunga längre.»
»Hvad nu då?»
Det var den smed jag arbetade åt, som
plötsligt vaknade upp öfver mitt besynnerliga svar.
Han ställde sig att stirra på mig en lång stund.
Han blef i början så häpen öfver mitt uppträdande,
att han inte visste hvad han skulle säga.
»Har Tillman kommit på allvarliga tankar?»
kom det slutligen.
»Ja, jag tror att något händt mig i natt»,
svarade jag och såg honom rakt i ansiktet. Just
som orden gått öfver mina läppar sprang han fram
och tog mig i famn, alldeles förtjust, midt bland
allihopa och utropade rörd:
»Så har jag då ändtligen fått någon, som jag
kan tala med, någon som förstår mig!»
Hans hjärta var alldeles fullt, och i sin stora
glädje föreslog han att vi med detsamma skulle
falla på våra knän och bedja. Själf föll han
genast ned bredvid städet och började bedja högt.
Jag blundade och följde efter. I och med denna
handling var bron upprifven efter mig. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
