Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Bland lefvande och döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon var mycket sjuk och nära döden, var det
för mig att vaka nätterna igenom.
Sådant hände rätt ofta, ty många af fångarna
dogo inom fängelset. Jag har varit närvarande
vid hundratals dödsbäddar. Jag har varit med
om många hemska dödsbäddar, men ock om
åtskilliga fridfulla och lyckliga.
Det ligger något hemskt och förskräckligt i
att dö i ett fängelse och draga sin sista suck som
en straffad tukthusfånge. Ingen öm hand att fukta
de feberheta läpparna! Ingen kärleksfull stämma,
som kan hviska tröst och hopp, när han skall
beträda dödsskuggans mörka dall Ensam och
öfvergifven ligger han där. Brännmärkt och utstött af
människorna lämnar han ett lif, där han vant sig
att blifva betraktad som en besvärlig
öfverflödsartikel. Ju förr han försvinner från lifvets
skådebana desto bättre. Det är ju strax en mindre
att ha besvär och förtret af. Jag har bevittnat
många smärtsamma scener i sjuksalen och i
likboden.
En straffånge har ju förverkat alla rättigheter
och anspråk på sig själf, han kan därför
följaktligen heller ingenting bestämma rörande sin döda
kropp, som sannerligen inte behandlas med någon
vidare öfverdrifven aktning. Det gäller bara för
fängelsemyndigheterna att skaffa bort den själlösa
kroppen fortast möjligt. Det är ju ingenting annat
än en ärelös straffånge, som ändtligen slutat sin
eländiga tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
