Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Gudsbespottarens tuktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinnesförfattning. Till min stora glädje blef han allt
vekare och vekare till sinnes. Han tillät mig läsa
en och annan allvarlig berättelse ur en bok, som
jag fått låna af fängelsepredikanten, äfvenså ur
bibeln. Det såg ut, som om han efter hand blef
en annan människa på sjuksängen. Jag förstod
det äfven af ett och annat yttrande, som han skref
på taflan.
Så en söndags förmiddag, just som jag sitter
på sängkanten och läser i bibeln den oförgätliga
liknelsen om den förlorade penningen, öfverraskas
jag högeligen vid att höra honom med klar och
tydlig stämma utbrista:
»Gud ske lof, nu kan jag tala igen. Äfven
jag var borttappad, men nu är jag igenfunnen.»
Härvid strålade hans ansikte af en stor glädje,
som jag visste var mera än af det öfvergående
slaget. Jag blef så häpen öfver detta under med
mannen, att jag genast måste springa efter
sjukvårdskonstapeln, så äfven han skulle se och glädjas
öfver den lyckliga vändning saken tagit.
Konstapeln var mycket förundrad och bad
Laurentius tala om allt i samband med hans
sjukdom och hur han kommit på andra tankar. Detta
gjorde Laurentius gärna, så mycket hellre som
han nu ifrigt önskade att särskildt alla fångarna
skulle få veta den förändring, som skett med
honom. Ända till dess han blef frigifven från
fängelset var han en lika ifrig försvarare för religionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>