Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. En skeppsbruten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting annat än inbillning. Religionen är bara en
hop vidskepliga bruk, som människorna fått i
blodet på sig. Tror du en människa skulle bli
religiös, om hon lämnades alldeles för sig själf,
utan» — — —
Här måste jag tysta på honom, ty han började
blifva högljudd, och flera vände på hufvudet och
lyssnade.
»Ja, ja, Petter Konradson», sade jag i
lugnande ton, »men jag tror nog ändå att det är bäst
att ha Gud och religionens tröst, när man skall
till att dö. God natt med dig, nu måste jag gå,
så det blir tyst på salen.»
Han fattade mig i kläderna och höll mig kvar.
»Jag har alltid tyckt om dig, Tillman, ty du
har jämt varit så hygglig och inte hållit dig för
bättre än andra, men det där du pratar om Gud
och själen kan ingen få mig att gå med på. Hur
ska man för resten kunna tro på sådant och föra
det lif, som jag fört. När man dör, så är det
jämt nitti. Lifslågan blåses ut och så är det
ingenting vidare med den saken.»
Jag ville gå, men han höll fast i mig och
såg frågande på mig, när jag ingenting sade,
likasom önskade han bekräftelse på sina ord. Eller
var det kanske ett smygande tvifvel, som i denna
stund genombäfvade hans själ. Hvad vet jag?
När jag ingenting sade, ty jag visste rakt inte
hvad jag skulle säga, släppte han motvilligt sitt
tag, och jag gick bort och lade mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
