Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. En skeppsbruten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vågade dock inte kläda af mig, utan lade
mig påklädd ofvanpå sängen. Jag kunde inte låta
bli att tänka på den stackars Petter Konradson.
Jag tyckte han såg så eländig och olycklig ut, och
hans blick uttryckte en sådan hjälplöshet och
öfvergifvenhet. Med dessa tankar somnade jag
omsider och drömde, att jag stod på en klippig
strand och med stor ängslan betraktade ett
grund-stött fartyg, som hvarje minut drefs allt närmare
och närmare stranden af de våldsamt vräkande
böljorna. Stormen tjöt och hafvet välte. Det
upprörda vattnet rullade sina salta vågor långt
upp mot klipporna, där de splittrades under ett
förfärligt dån. Det dödsdömda fartyget kom allt
närmare och närmare de fräsande och brusande
bränningarna.
Men det besynnerligaste var att ingen
nödsignal var hissad och intet tecken i öfrigt på att
det fanns människor ombord. Hade besättningen
redan gått förlorad? Ty att den skulle vara
likgiltig för den öfverhängande faran kunde man ju
inte tänka sig. Det vore det rena vanvettet.
Jag önskade att jag skulle kunna gifva något
bistånd, men jag stod fullständigt maktlös, något
som man ofta gör, när man drömmer. Jag fasade
vid tanken på att så många människor skulle
finna sin ömkliga graf midt framför mina ögon, utan
att jag kunde göra ens ett försök till räddning.
Ett skällande och gläfsande ljud hördes från
fartyget. Det måtte bestämdt vara en kvarglömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
