Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. En skeppsbruten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin sista strid. Jag tyckte de sågo bleka och
uppskrämda ut litet hvar. En obehaglig känsla
fick makt med mig. Jag började ana
sammanhanget med min dröm och verkligheten.
Hundskallet i min dröm var alltså det besynnerliga
ljudet, som väckt undran och bestörtning på
sjuksalen. Jag ville likväl ingenting säga.
»Tänd ett par lampor, så vi få ljust och få
se hur det här hänger ihop», befallde konstapeln,
hvarpå han aflägsnade sig för att inrapportera att
en man låg för döden.
Jag stod och betraktade Petter Konradsons
härjade ansikte. Här såg jag framför mig den
hemska verkligheten af min dröm: en skeppsbruten
lefnadsfarkost, som befann sig midt i dödens
brusande bränningar. Jag kunde inte låta bli att
fälla tårar, där jag stod och höll den slappa och
maktlösa handen i min. Ofrid och bitter
missräkning hade tryckt sin skarpa prägel på de tärda
anletsdragen. — — —
Ett lallande ljud, några svaga rosslingar
— och allt var förbi. — — —
När vi gingo därifrån tilltalade mig en af de
yngre patienterna, som tycktes vara mera upprörd
än de andra öfver hvad som förefallit:
»Ska ni låta honom ligga lik här på salen i
natt?»
»Det är inte troligt, att han flyttas nu så
här sent», svarade jag undvikande, ty jag förstod
hvad han ville komma till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
