Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Långholmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligt ännu ensammare än förut. Men det skedda
kunde nu icke ändras, och äfven om min
nådesansökan beviljades, skulle icke den ynnesten och
glädjen förunnas mig att än en gång här i lifvet
få se och tala med min gamle fader.
Med bäfvan och fruktan i mitt hjärta gick
jag i sex veckors tid och väntade få höra, hur
min nådesansökan skulle falla ut. Under denna
tid gick jag i en beständig spänning. Skulle månne
frihetens timme slå, eller skulle jag dö och läggas
i en likkista på samma sätt som jag sett
hundratals andra jordats.
Stundom klappade mitt hjärta fortare än
vanligt, när jag fick för mig, att min ansökan skulle
beviljas, men så kom det öfver mig en kväljande
ångest vid tanken på, att den möjligen skulle
afslås. Jag hängaf mig än åt tvifvel och
hopplöshet, än åt de gladaste förhoppningar om att
ändtligen komma i åtnjutande af friheten. Ju längre
det led, desto oroligare blef jag. Till sist kunde
jag knappast hvarken sofva eller äta. Jag
oroades och ängslades mera än hvad jag hade godt
af; men jag kunde inte hjälpa det.
»Tillman ska gå till direktören nu med
detsamma.»
Sjukvårdskonstapeln såg menande på mig. Det
klack till i mig. Nu gällde det. Det kunde icke
vara fråga om annat än min nådesansökan. På
vägen dit träffade jag fängelseprästen, som tycktes
komma direkt från direktören. Han smålog emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
